Under den senaste tiden har jag deltagit i ett antal seminarier och andra sammanhang där ämnet "behålla nya talanger" varit på tapeten. Det verkar finnas något slags kittlande obehag för äldre generationens ledare beträffande det här nya kaxiga fenomenet. Jag kan själv känna att det surrar inombords när jag lyssnar till dessa självmedvetna unga blivande ledare. Just självmedvetenheten är så framtonande: Jag vet vem jag är, jag vet vad jag vill, jag vet vad jag kan, jag vet vad jag kan erbjuda dig, jag vet hur du ska behandla mig för att jag ska stanna kvar så länge som två år. Vad är det då som surrar inombords? Vad är det jag själv borde göra mig medveten om? Vad är det ledaren (den äldre generationen) kan göra sig medveten om för att det ska sluta surra.
Vad står då surret för? Kanske ett hot mot den egna kompetensen och tankar som leder till en vacklande tro på den egna förmågan. För att förstå surret och tankarna som dyker upp behöver vi göra oss medvetna om vad vi går igång på. Vad är det vi triggas av i den här nya situationen? Vad är det för känslor som väcks? Hur kan jag bli bättre på att hantera dem när situationen uppstår? Genom större medvetenhet om egna reaktioner och dess konsekvenser ökar vi vårt inre ledarskap, vilket rustar oss att hantera det som är nytt eller annorlunda med nyfikenhet och framgång.
/MilMarbloggen
